Dessvärre blev hon pressad att skriva ”kvinnoartiklar” som skulle ta upp mode, trädgårdsarbete och annat som var passande för en kvinna att skriva om. Detta föll inte i god jord hos Bly, så hon drog till Mexiko som utlandskorrespondent.

Bly, som nu var 21 år, tillbringade ett halvår i Mexiko. Hon skrev där bland annat en artikel som protesterade mot arresteringen av en lokal journalist som anhölls för att han kritiserat det mexikanska styret och dess diktatoriska president.

När mexikanska myndigheter fick nys om hennes artikel hotade de henne med arrestering om hon inte lämnade landet. Bly reste tillbaka till Pittsburgh, och skrev där om den tyranniske mexikanske presidenten som förtryckte sitt folk och som kontrollerade pressen.

Åter så var det kvinnoartiklar som förväntades av Bly, så hon sa helt enkelt upp sig och flyttade till New York. Där snackade hon in sig hos tidningen New York World, och fick ett hemligt uppdrag att undersöka dårhuset för kvinnor på Blackwell’s Island. Hon övade hemma framför spegeln, och checkade sedan in på ett värdshus och spelade upp att hon var rädd för föreståndarna och sa att de såg galna ut. De konstaterade snabbt att det var hon som var galen, och tillkallade polis. I rätten sa Bly att hon inte kommer ihåg något av händelsen. Domaren kom fram till att hon troligtvis blivit drogad. Flera läkare undersökte henne och alla kom fram till att hon var galen och att hon borde förvaras någonstans där folk tog hand om henne, så hon skickades till Blackwell’s Island.

Där fick Bly en förstahandsupplevelse av de förhållanden som rådde på dårhuset. Maten var oätlig och dricksvattnet var smutsigt. ”Farliga” patienter var sammanbundna med rep, och alla var tvungna att sitta ner mesta delen av tiden på kalla, hårda bänkar. Matsalen var full med avfall, och råttor sprang mellan borden. Iskallt badvatten hälldes ur hinkar över deras huvuden. Vårdarna var otrevliga och våldsamma. Flera av de patienter som Bly pratade med verkade vara lika friska som hon själv.

Efter tio dagar kontaktade tidningen dårhuset, och Bly skrevs ut. Hennes rapport, senare utgiven som boken ”Ten Days in a Mad-House”, skapade sensation. Med hjälp av Bly utreddes dårhuset, och utredningen accepterade alla Blys förslag på förbättringar. Mer statliga medel skulle ges till vården, och utredningar innan intagningarna blev härefter mer noggranna.

Bly fortsatte nu att med sin grävande journalistik, och skrev bl.a. artiklar om korruption, slumlivet, arbetsförhållanden i fabriker m.m.

1888 föreslog Bly för sin redaktör att hon skulle resa jorden runt i ett försök att faktiskt göra ”Jorden runt på 80 dagar” till verklighet, och därmed slå Phileas Foggs fiktiva rekord. Ett år senare, den 14 november, 1889, klockan 09.40 klev hon ombord på ångbåten ”Augusta Victoria”, och påbörjade därmed sin resa. Resan väckte en enorm uppmärksamhet över hela världen.

Naturligtvis kom en herre vid namn John Brisben Walker, på den härliga idén att låta sin egen tidning, Cosmopolitan, rida på samma våg, genom att slänga in en catfight. Inget piggar upp som när kvinnor tävlar mot varandra... Tidningen Cosmopolitan sponsrade alltså en egen reporter, Elizabeth Bisland, som skulle resa motsatt håll med start samma dag.

The World publicerade dagliga artiklar och ordnade en tävling, där läsarna fick gissa hur lång tid Nellie Bly skulle ta på sig. Nästan en miljon tävlingssvar konkurrerade om förstaprisets Europaresa.

Bly färdades med båt och tåg, i rikshor och sampaner, till häst och på åsna. I Frankrike passade hon på att intervjua Phileas Foggs andlige fader. Den sista etappen från San Francisco till New York färdades hon med ett specialtåg, som vid varje station hälsades av blåsorkestrar, fyrverkerier med mera.

Rekordet klarade hon med god marginal. Hon anlände till en jublande folkmassa i New York 72 dagar, 6 timmar och 11 minuter efter starten, och satte därmed världsrekord. Cosmopolitans Elizabeth Bisland anlände fyra dagar senare.

Vid denna tid var det många som tyckte att kvinnor inte borde resa alls utan sina män, och många höjde på ögonbrynen över att en kvinna gjorde en så äventyrlig resa helt ensam, dessutom bara 25 år gammal. Hon blev en viktig förebild för kvinnornas ökande ställning i samhället. Alla äventyren från resan beskrev Bly också i en bok med titeln ”Jorden runt på 72 dagar”.

1895 gifte sig Nellie med den nästan 40 år äldre industrimagnaten Robert Seaman. När han avled 1904, försökte hon driva hans företag på egen hand. Hon genomförde långtgående reformer för arbetarna, som fick tillgång till bibliotek, motionsanläggningar, hälsovård och vidareutbildning. Långdragna juridiska processer mot korrumperade anställda slukade dock större delen av hennes förmögenhet och 1913 gick hon i konkurs.

Hon reste till Europa 1914, blev fast där under första världskriget och valde då att som frilansande reporter skildra händelserna på östfronten. 1920 återkom hon som journalist på tidningen New York Journal. Tre år senare insjuknade hon i en lunginflammation, som tog hennes liv.