Alexandra intresserade sig också tidig för spiritualism och hon fastade i perioder, eller använde sig av andra hårda levnadssätt för att finna meningen med livet. Hon studerade bland annat i Madame Blavatsky’s Theosophical Society, och hon var medlem i flera hemliga sällskap, och hon nådde trettionde graden i en mixad skottsk frimurarorden.

Även samhällspolitiska grupper lockade henne. Hon blev intresserad för den tidens anarkistiska idéer, och hon skrev en bok om anarkism som var för progressiv för dåtidens förlag men som så småningom gavs ut och översattes till flera språk, däribland ryska.

Feminismen var ett annat kall för Alexandra. Hon arbetade en period som frilansjournalist för en feministisk tidning som grundats av Marguerite Durnad och ett kvinnokooperativ. Hon deltog även frekvent i möten organiserade av the National Council of French or Italian Women, men även om hon deltog så ville hon aldrig ta på sig någon leddarroll, och hon ville helst fokusera på de ekonomiska feministiska frågorna. Hon ville inte bli förknippad med de rika, överklasskvinnorna som så ofta hördes, men som Alexandra kallade ” lovely birds, with precious plumage”. Hon ansåg nämligen att de valde att glömma bort den ekonomiska kamp som kvinnor så ofta var bundna till.

1889 konverterade Alexandra till Buddhismen. Hon var nu 21 år. För att bättre på sin engelska begav hon sig till London, där hon brukade hänga på biblioteket på British Museum. I London lärde hon även känna flera medlemmar i the Theosophical Society. Året efter studerade hon sanskrit och tibetanska i Paris.

Mellan 1890-1891 fick Alexandra ärva lite pengar, som hon använde till att resa runt i Indien. Hon genomkorsade Indien på längden och tvären och mötte gurun Swami Bhaskarananda och fick en djup inblick i den vediska traditionen. Himalaya slog an en ton i hennes inre som aldrig dog ut och kom att driva henne till flera och längre resor, vilket på hennes tid var helt enastående. När pengarna tog slut återvände hon hem.

På sin fars inrådan hade Alexandra börja ta piano- och sånglektioner vid Kungliga konservatoriet i Bryssel. För att hjälpa sina föräldrar med ekonomin så tog Alexandra (som nu vunnit priser för sin sång) rollen som huvudsångerska vid Hanoi Opera House i Indokina. Själva operahuset var ännu inte byggt, utan gruppen turnerade runt med föreställningar som Carmen och La Traviata. Gruppen genomförde två turneer 1895-1896 och 1896-1897.

Mellan 1897 och 1900 bodde Alexandra i Paris tillsammans med pianisten Jean Hauston. Hon gjorde en avstickare till Aten för att sjunga på operan där, och i juli år 1900 sjöng hon i Tunis. I Tunis träffade hon sin avlägsne släkting Philippe Néel, som var chefsingenjör för den tunisiska järnvägen och de båda blev ett par. 1902 kom Alexandras sambo i Paris, Jean, på besök. Dålig stämning kan ha uppstått, för Jean försvinner ur historien, och Alexandra lämnar sin musikaliska karriär. I stället börjar hon sköta inredningsdesignen på casinot i Tunis.

1904, när Alexandra är 36 år, gifter hon sig med Philippe Néel. Efter några månader var dock paret Néel överens om att deras äktenskap inte var av det vanliga slaget. Det ovanliga var att mannen Philippe älskade henne till den grad att han aktivt stödde henne i hennes resande och självförverkligande. 1911, efter ytterligare orientaliska studier, i synnerhet i språk, anträdde Alexandra sin andra stora Indienresa. Hon lovade sin make att hon skulle vara tillbaka inom 18 månader. Resan tog 14 år.

Det har så klart spekulerats i att maken skulle varit Alexandras finansiär, men faktum är att hon satt på en hel del eget kapital. Dessutom sponsrades hennes resa av tre olika departement. Genom olika ambassader skickade hon brev till sin make, med fullmakt och instruktioner om hur han skulle förvalta hennes pengar. Att Philippe skulle ha varit den stackars mannen som fick hosta upp pengar till sin frus galna självförverkligande känns alltså ganska långsökt.

1912 anländer Alexandra till Indien, med målet att studera buddhismen närmare. Resan tar sin början i Sikkim (en delstat och dåvarande kungarike i norra Indinen) där hon lät känna regionens kronprins Sidkeong Tulku. Enligt vissa källor var deras relation mer än vänskaplig.

Från Sikkim kunde Alexandra i lugn och ro beta av kloster och heliga eremitage i Himalayaområdet och Tibets södra delar. Hon lyckas även få en audiens med den trettonde Dalai Lama. Denne välkomnade henne och hon mottog hans välsignelse. Han frågade om Alexandras väg till buddhismen, och hon ställde i sin tur frågor som han förklarade så ingående han kunde.

Alexandra fortsätter att resa runt och besöka olika kloster under sina studier. I ett av dessa träffar hon den 15-årige munken Aphur Yongden, som kom att bli hennes följeslagare under resten av livet, och som hon sedermera adopterade som sin son och arvtagare. De färdades just som mor och son på pilgrimsfärd och smälte väl in bland människorna i de områden de vistades i. Mellan 1914-1916, genom kalla vintrar, bodde de båda tillsammans i grotta på 4000 meters höjd, där de utforskade spiritualitet och meditation.

1916 gav de båda sig in på förbjudet territorium – Tibet. De tog sig till Tashilhunpo-klostret, där Alexandra fick träffa Panchen Lama (den högst rankade lama, efter Dalai Lama) som mötte henne med välsignelser. Hon erhöll hederstitlen Lama och blev hedersdoktor i tibetansk buddism. Hon var den enda europé som kunnat tränga in i det stängda Tibet och som praktiserande tibetansk buddhist fick hon autentiska och vittomfattande erfarenheter och kunskaper i tibetansk kultur, språk och religion.

När Alexandra återvände till Sikkim var de kolonianska brittiska myndigheterna inte glada över att hon hade trotsat förbudet att bege sin in i Tibet, så hon utvisades från Sikkim. På grund av Första världskriget var det omöjligt för Alexandra att återvända till Europa, så i stället begav hon och Yongden sig till Japan. I Japan föddes den nya planen att ta sig till Lhasa via Kina. De reste först till Korea och sedan vidare till Peking. Därifrån korsade de Kina från öst till väst, och sedan vandrade de genom Gobiöknen i Mongolien. Resan tog flera år. Väl framme i Tibet stannade de tre år i Kumbum-klostret, där Alexandra med hjälp av Yongden översatte den kända Prajñāpāramitā.

Tack vare Aphur Yongdens sällskap skulle det visa sig vara ganska enkelt att låtsas vara en del av befolkningen och kunna färdas utan att väcka allt för mycket uppmärksamhet. Under periodvis stora umbäranden och många äventyr lyckades uppsåtet och 1924 var resan fullbordad. De var framme i Lhasa. Där stannade de i två månader innan de begav sig mot Indien igen. Utan pengar, och med bara trasor på kroppen, anländer de till Calcutta 1925.

Den 10 maj 1925 återvänder Alexandra, med sin adoptivson, till Frankrike där de bosätter sig. Hon börjar nu att skriva om sina resor. I böckerna ”En parisiskas resa till Lhasa” och ”Bland magiker och mystiker i Tibet” öppnas för första gången dörrarna till Tibets unika och urgamla traditioner vad gäller inte minst psykisk och andlig vetenskap.

1937, nu 69 år gammal, packar Alexandra tillsammans med Yongen åter väskan. De tar sig till Bryssel och vidare till Moskva, för att sedan hoppa på transsibiriska järnvägen till Kina. De bosätter sig i en Tibetansk by under en period. 1946 återvänder de till Frankrike.

1955 dör Yongen, och Alexandra blir ensam. Hon sparar hans aska för att den ska kunna spridas tillsammans med hennes, efter hennes död, i floden Ganges.

När Alexandra var hundra-och-ett-halvt år förnyade hon sitt pass, för att åter bege sig öster ut. Tyvärr kom hon aldrig iväg. Hon dog den 8 september 1969, nästan 101 år gammal.

1973 spreds Alexandras och Yongens aska i floden Ganges.