Kvinnorna fördes till ett hus och blev tillsagda att de var där för att sexuellt tillfredsställa de japanska soldaterna. De brukade försöka gömma sig i huset, men det fanns inte så många gömställen. Första natten hade deras rum förberetts med blommor och Jan har berättat att hon inte har klarat av att ta emot blommor sedan dess, förrän nu, efter hon har berättat sin historia.

Första dagen fotograferades alla kvinnorna, och bilderna sattes upp i receptionen. Under de följande månaderna våldtogs och misshandlades kvinnorna gång på gång på gång.

Strax innan kriget tog slut fördes kvinnorna till ett fångläger igen, där de återförenades med sina familjer. Japanska armén varnade dem att om de berättade för någon om vad de utsatts för skulle de och deras familjer mördas.

Jan pratade inte om händelsen förrän 1992, när tre koreanska ”comfort women” klev fram och krävde en ursäkt och kompensation av den japanska regeringen. Inspirerad av dessa kvinnor bestämde sig Jan för att tala hon också. ”Först var det bara koreanska kvinnor, och då brydde sig ingen för de var ’bara asiatiska kvinnor’. Men när en europeisk kvinna talade, så lyssnade plötsligt hela världen.”

1993 erkände Japan att ”den japanska armén var direkt eller indirekt involverade i etablering och underhåll av ’comfort stations’”.

”Comfort women” var flickor och kvinnor som användes som sexslavar av japanska armén i de territorium som de ockuperade under andra världskriget. Uppgifter om hur många offren var varierar, men media brukar uppskatta det till runt 200 000, även om Kinas utredningar visar på 410 000 kvinnor. Uppskattningsvis dog tre fjärdedelar av kvinnorna.