1971 blir Wangari den första östafrikanska kvinnan att doktorera, och hon gjorde det i veterinärmedicin. Hon stannar på universitetet, nu som lärare, och hon tar även plats som ordförande på avdelningen. Vid sidan av undervisningen börjar hon att arbeta för lika arbetsvillkor för kvinnor, och hon försökte starta upp facklig verksamhet. Detta avslogs, men hon fick ändå igenom många av sina krav.

Utöver sitt arbete engagerar Wangari sin nu i flera medborgarrörelser, bland annat Röda Korset, där hon blev ordförande för den kenyanska avdelningen 1973.

Hon blev vidare engagerad i olika miljöorganisationer och kvinnorättsorganisationer. Hon deltar även i FNs miljökonferens i Stockholm.

1974 blir Wangaris make invald i parlamentet. Ett av hans vallöften var ökad sysselsättningsgrad i landet. Detta kläckte idén hos Wangari att ett omfattande miljöarbete skulle innebära många jobb för arbetslösa. Detta ledde till den första trädplantagen.

1977 håller Wangari tal för NCWK (National Council of Women of Kenya) där hon förespråkar fler trädplantager. Förslaget mottogs positivt, och den 5 juni samma år, World Environment Day, gick hon i procession till Kamukunji Park i Nairobi där hon planterade sju träd till minne av historiska samhällsledare. Detta var det första ”Green Belt” som senare blev en del av Green Belt-rörelsen.

Senare samma år separerar Wangari och Mwangi, och 1979 ansöker Mwangi om skilsmässa. Han uttryckte att Mangari var ”för viljestark för att vara kvinna”, och ”han kunde inte kontrollera henne”. Så besvärligt för honom. I rätten sa han att Wangari var grym, och han anklade henne även för otrohet, vilket dessutom skulle ha gett honom högt blodtryck. Domaren dömde till Mwangis fördel.

Kort efter rättegången intervjuades Wangari i tidningen Viva. I intervjun menade hon att domaren antingen av inkompetent eller korrupt. Det ledde så klart till att hon åtalades och dömdes för förtal. Domen blev sex månader i fängelse, men efter tre dagar lyckades hennes advokat få henne frisläppt.

Under 1980-talet fortsätter Wangari med sitt arbete med Green Belt, och hon engagerar sig även i NCWK. Hon försöker bli invald i Parlamentet, men blir konstant motarbetad av regeringen. I slutet av 80-talet ger regeringen sig efter henne och Green Belt-rörelsen på allvar. I media kallar de henne ”en galen kvinna”, och menar att Green Belt-rörelsen bara är en struntorganisation för frånskilda kvinnor. Presidenten höll ett tal där han föreslog för Wangari att hon borde bli en proper afrikansk kvinna och respektera männen och hålla tyst.

1992 kom det fram att Wangari, tillsammans med med flera andra demokratiförespråkare, fanns med på en lista över personer som skulle lönnmördas, och att en av regeringen sponsrad kupp var inplanerad. Pro-demokratigruppen gick ut med informationen i media, och begärde nyval. Senare samma dag arresterades en av medlemmarna. Wangari barrikerade sig i sitt hem, och strax därefter omringade polis huset. Efter tre dagar lyckades polisen ta sig in i huset och arrestera henne. Hon och andra aktivister åtalades bland annat för ryktesspridning. Efter påtryckningar från internationella organisationer lades åtalet ner.

Som protest mot regeringen deltog Wangari i en hungerstrejk 1992, och arresterades igen. Vid arresteringen slogs hon och tre andra medvetslösa, och fick föras till sjukhus. Åter riktades internationella blickar mot Kenya, men trots detta släpptes fångarna inte förrän ett år senare.

Wangaris kamp ledde till att hon arresterades flera gånger.

Under en period bodde hon i USA och undervisade miljökunskap vid Yale. 2002 återvänder Wangari till Kenya och ställer åter upp i valet. Denna gång lyckades hon, och hon blev utsedd till vice miljöminister.

2004 får Wangari Nobels fredspris. Motiveringen löd:

”Fred på jorden är beroende av att vi lyckas säkra livsmiljön. Maathai står längst fram i kampen för miljön, demokrati och kvinnors rättigheter.”

Wangari Maathai fortsatte fram till sin död med att kämpa för en bättre miljö och för lika rättigheter åt alla människor. Hon avled i cancer 2011.

.