I mitten av 1580-talet började flickor ur tjänarstaben att dö. Grevinnans förklaringar var trovärdiga. Sjukdomar härjade och olyckor inträffade. År 1602 var det många som misstänkte att något var fel och en delegation upprörda bybor begav sig till prästen, som ombads att säga något varnande under mässan. Orden träffade Erzsébet, som blev synnerligen förtretad över anklagelserna om att hon skulle plågat ihjäl sina flickor, men därutöver hände inget.

1604 dog Ferenc, och Elzsébet blev änka, och således den som satt på alla gods och pengar.

Ryktena om nattliga begravningar och hemska brott fortsatte att spridas. Inte bara bland bönderna i trakten utan vidare till Erzsébets egna vänner, till de kungliga gemaken och till den ungerske kungen Mattias II:s öron. År 1610 började man för första gången på allvar undersöka saken. Under några månader förhördes 34 vittnen. Trots detta kunde den ansvarige utredaren inte få fram bevis. Ingen hade sett något med egna ögon. Alla hade hört rykten.

Den 29 december gjordes en räd mot Erzsébets slott då bybor hade rapporterat om en död flicka i skogen nedanför. Inne i slottet hittades flera döda kroppar, sargade av brutalt våld. Kött hade slitits loss, lemmar krossats och ryggar randats av piskor. Bland liken stod grevinnan dränkt i blod och förklarade sig oskyldig. Eller? Utredaren deklarerade att det var just så det hade gått till. Dock arresterades hon innan man hittade några offer, vilket ju är lite märkligt i så fall.

Rättegången blev ännu märkligare. Erzsébet fick inte vittna, trots att hon ville. Fyra av hennes trotjänare åtalades. När de vittnade skyllde de på en kvinna som redan dött. När frågan om antalet offer kom upp var de osäkra. Antalet varierade från 36 till 51.

En flicka sa att en pojke sett en lista med 650 namn, men pojken nämnde aldrig listan, och den påträffades inte. Rätten satte ingen tilltro till uppgiften, men den har sedan dess cirkulerat i alla skrifter om Erzsébet. Hon dömdes till livstids fängelse i sitt eget slott.

Den drivande bakom rättegången var kung Mattias II. Han var djupt skuldsatt till Erzsébet och hoppades att skulderna skulle avskrivas och hennes tillgångar tillfalla kronan vid en dödsdom. När hon endast dömdes till husarrest blev han rasande och fortsatte rättegången på egen hand.

Hundratals vittnesmål samlades in, många mycket fantasifulla. Eftersom det fortfarande inte fanns någon som verkligen sett något blev det inget dödsstraff, men domen skärptes. Grevinnan murades in i ett av slottets rum, där hon dog ensam den 21 augusti 1614.

I slutet av 1720-talet hittades rättegångsmaterialet av en ungersk jesuit, fader László Turóczi. Han använde delar av det i en bok om ungerska regenter. Fyndet sammanföll med att flera vampyrhistorier spreds över kontinenten. Kombinationen av rättegångsprotokollet, folkliga historier och vampyrfebern ledde till att Erzsébet framställdes som en ”blodsugande gudlös kvinna” som badat i blod.

Sanningen om Erszébet är alltså inte så uppenbar som berättelserna låter påskina. Kanske var hon den grymma, fåfänga seriemördaren utan samvete, eller kanske hon var helt oskyldig och utsatt för en komplott. Kanske ligger sanningen någonstans mitt emellan.

Citatet kommer från ett brev som hon skrev till greve George Bánffy, som ockuperat ett av hennes gods. Hon skrev:

”I do not understand, why have you done this thing? Just do not think, George Bánffy, that I am another Widow Bánffy! Believe me that I will not keep silent! I will let no one take my property, I wanted you to know only this.

P.S. I know, my good lord, that you have done this thing, have occupied my small estate because you are poor, but do not think that I shall leave you to enjoy it. You will find a man in me.”