1933 fick Nancy i uppdrag av tidningen att göra ett reportage om den nye tyske kanslern – Adolf Hitler. Hon lyckades få en intervju med honom, och hon fick berättat för sig om den officiella partilinjen. Hon besökte även Wien, där hon fick se nazister som röjde gatorna och slog ner judiska män och kvinnor. Nancy svor att hon skulle göra allt vad hon kunde för att motarbeta denne Hitler. Hon har berättat:

”Stormtrupperna hade bundit fast judiska människor vid stora hjul. De satte fart på hjulen, och stormtrupperna piskade judarna. Jag stod där och tänkte, ’Jag vet inte vad jag ska göra åt det, men om jag en dag kan göra någonting, så ska jag göra det.’ Och jag hade alltid den bilden med mig i minnet, genom hela kriget.”

1937 träffade Nancy den rike fransmannen Henri Edmond Fiocca från Marseilles, som hon gifte sig med 1939. När Tyskland invaderar Polen befinner sig Nancy i London, på en bantningskur. Hon försöker ta värvning i brittiska armén, men hon blir inte nöjd med att bli erbjuden en plats i arméns matsal. I stället återvänder hon till Frankrike, där hon och hennes man hjälper till att organisera flyktvägar över Pyreneerna in i Spanien för kvarlämnade brittiska soldater, och Nancy – dressad till tänderna – for runt och lämnade meddelanden mellan grupperna, och hon eskorterade människor till gränsen.

Gestapo blev så småningom uppmärksamma på att en oidentifierad agent konstant satte käppar i hjulet för dem. De gav henne smeknamnet Vita Musen, för att hon alltid lyckades undkomma nätet.

1943 var Nancy högst på Gestapos lista över eftersökta personer, och priset på hennes huvud var satt till fem miljoner franc.

De lyckades spåra rätt på henne, och Nancy flydde mot Pyreneerna. Iförd klänning och högklackade skor hoppade hon från ett tåg för att undkomma dem, men blev skjuten och tillfångatagen. De torterade henne i fyra dagar, men hon uppgav ingen information, och inte ens sitt namn.

Med hjälp av motståndsrörelsen lyckades de lura Gestapo om en förväxlingshistoria och Nancy blev frisläppt. Hon blev nu tvungen att gå under jord ett tag. Hon tog sig till Marseilles, där hon lyckades flörta sig förbi de tyska vaktposterna.

”Med puder på näsan och en liten färdsup passerade jag de tyska vakterna, blinkade och sa ’Vill du söka igenom mig?’. Gud, vilken flörtig jävel jag var!”

Nancy vandrade över Pyreneerna till Spanien, och tog sig vidare därifrån till Gibraltar, och anlände i England 1943. Nancys man, Henri, blev under tiden tillfångatagen av Gestapo han också. Han vägrade att uppge var Nancy befann sig, och torterades till döds. Hans dödsbud nådde inte Nancy förrän efter krigets slut.

I England gick Nancy med i franska avdelningen av Special Operations Executive, en grupp bestående av 470 specialtränade män och kvinnor, som skulle arbeta med lokala motståndsrörelser i Frankrike.

Sex veckor för Dagen D fallskärmshoppade hon ner på den franska landsbygden, där hon tog sig an att förbereda motståndsgrupper inför invasionen. Vid landningen fastnade hon i ett träd, och blev hjälpt av en charmig fransman, som utbrast: ”I hope that all trees in France bear such beautiful fruit this year.” Hennes svar var: ”Don’t give me that French shit!”

Nancy ansvarade för en armé bestående av 7 000 motståndsmedlemmar. Under förberedelserna ledde Nancy attacker, och åkte pansarbilar. På frågan om varför hon utsatte sig för faran att åka i ledarfordonet, svarade hon att det var för att hon inte stod ut med tanken på att få en massa grus och damm i ansiktet av fordon framför. Vid ett tillfälle när bilen hon åkte i träffades av tyska plan, lyckades hon kravla sig ut ur vraket. Självklart räddade hon sina viktigaste ägodelar – en burk ansiktskräm, en paket te och en sidenkudde. En av hennes kamrater berättade:

”Hon är den mest feminina kvinna jag vet – tills striderna börjar. Då är hon som fem man.”

När vägarna var för farliga för att färdas på cyklade Nancy. En gång cyklade hon över 500 kilometer på tre dagar i jakt på en fungerande radio för att kunna kontakta London.

Från april 1944 fram till Frankrikes befriande stred Nancy och hennes 7 000 man mot över 22 000 tyska soldater. Vid ett tillfälle dödade Nancy en SS-soldat med sina bara händer, för att förhindra honom från att larma. I en intervju från 1990 fick Nancy frågan om vad som egentligen hände, varpå Nancy visade genom att dra ett finger över sin hals, och sa: ”De hade lärt oss någon judogrej med flat hand, och jag praktiserade det. Men det var den enda gången som jag använde det – urk – och det dödade honom direkt. Jag blev riktigt förvånad.”

Efter kriget överröstes Nancy med medaljer och utmärkelser. Hon blev den högst dekorerade kvinnan i de allierades trupper. Hennes hemland levererade dock inte, trots att de rekommenderades att ge henne utmärkelser. Angående detta blev Nancy lite djup och sa: ”They can stick their award and be thankful it's not a pineapple'.

Nancy sålde sina medaljer och levde på pengarna resten av sitt liv. När hon blev tillfrågad varför i helvete hon sålde tre ”Croix de Guerre”, sa hon: ”There's no point in keeping them… I'll probably go the hell, and they'd melt anyways.”

Under en period gav sig Nancy in i politiken i Australien, men utan framgång. Hon återvände då till England och arbetade som underrättelseofficer för luftministeriet. 1957 sa hon upp sig och gifte sig med en RAF-officer vid namn John Forward. Paret bosatte sig i Australien, och 1985 skrev Nancy boken ”The White Mouse”, om sina upplevelser under andra världskriget. Boken blev en stor framgång och har tryckts i flera upplagor. 1997 blir Nancy änka igen. Paret har inga barn, och det finns nu inget som håller henne kvar i Australien, så hon återvänder till England igen. Hon bosätter sig på Stafford Hotel, i närheten av Picadilly. Lokalen var under kriget en nattklubb för allierade trupper. Det var där hon en gång för länge sedan fick sin allra första ”bloody good drink”.

Hon bodde på hotellet ett par år, och firade sin 90-årsdag där. Hon brukade synas till i baren på förmiddagarna med en gin & tonic i handen. 2003 flyttade Nancy till the Royal Star and Garter Home for Disabled Ex-Service Men and Women i Richmond i London, där hon bodde fram till sin död 2011.

Enligt hennes önskemål spreds hennes aska i Frankrike.

Det citat jag valde är ett utdrag ur ett längre. Här är det fulla citatet:

"Freedom is the only thing worth living for. While I was doing that work, I used to think it didn't matter if I died, because without freedom there was no point in living."

.