Så, Ingegerds farmor, Sigrid Storråda, är en väldigt omdebatterad historisk person. Hon ska enligt isländska berättelser ha varit dotter till en västgötsk storman, men ny forskning pekar på att hon var en polsk prinsessa som vid ankomsten till Sverige tog sig namnet Sigrid. Oavsett var hon kom från så gifte hon sig med Sveriges kung – Erik Segersäll. Med honom fick hon sönerna Olof och Emund.

Äktenskapet med Erik Segersäll var olyckligt. Enligt sagorna så skilde sig Erik från henne, och satte henne i stället att styra över Västergötland. Som härskarinna över Västergötland var hon eftertraktad av flera småkungar som önskade gifta sig med henne. Två av dessa friare var så efterhängsna att hon till slut lät bränna dem inne. Med detta illdåd ville hon visa att småkungarna gjorde säkrast i att hålla sig borta från henne, och detta gav henne tillnamnet Storråda.

En kung som hon dock inte hade något emot att gifta sig med var Norges, men de planerna sprack när Sigrid förklarade att hon inte ville bli kristen. Den norske kungen sägs då ha blivit så ilsken att han gav henne en örfil, och sa att han inte tänkte gifta sig med en hundhedning. Det skulle han inte ha gjort. Sigrid gifte sig i stället med danmarks kung – Sven Tveskägg – och hetsade denne och sonen Olof, som nu var kung av Sverige under namnet Olof Skötkonung, mot den norske kungen. Detta resulterade i kungen av Norges död, vid slaget vid Svolder, år 1000.

Ingegerd föds runt år 1000 i Sigtuna. Hon växer alltså upp med en far som i princip blivit uppfostrad till att hysa agg mot Norge. Detta kommer att påverka mer än vad man kan tro. Kung Olof var en hetlevrad människa och det var hans fru också, enligt den isländske krönikören Snorre Sturlasson. Det kan med andra ord ibland ha gått hetsigt till i kungsgården. Ingegerd tycks ha varit Olofs ögonsten. Hon var i alla fall inte rädd för att säga var hon tyckte även om det var tvärtemot hennes fars uppfattning.

Som prinsessa var Ingegerd naturligtvis ett eftertraktat gifte. Först ut att fria, om än via ombud, var Norges unge kung Olav. Frieriet kom att göra fadern Olof Skötkonung fullständigt rasande då han och den norske kungen var bittra fiender efter att Olav hade haft mage att kräva åter de norska områden som Olof lagt under sig vid slaget vid Svolder.

Olof Skötkonung vägrade att låta någon yppa kung Olavs namn på annat sätt än att kalla honom för ”tjockisen”, och hur varmt än Ingegärd talade för giftermålsplanerna så bara totalvägrade han.

Norske Olavs frieri till Ingegerd var samtidigt ett fredsinitiativ. Men det var inte förrän sveahövdingarna på tinget i Uppsala 1018 hotat kung Olof med att han skulle mista huvudet om han inte slöt fred med den norske kungen, som han motvilligt gav med sig. Men något bröllop blev det aldrig, trots att den ivriga Ingegerd skickat fästmannen en guldstickad kappa. Olof hindrade helt enkelt dottern från att resa till Norge.

Vid en hetsig diskussion där Ingegerd åter försökt övertala sin far, ska han ha utbrustit:

”Du ska veta det, Ingegerd, att hur mycket kärlek du än har tillden tjocke mannen så kommer du aldrig att få njuta den och ingen av er ska få er vilja. Jag ska istället gifta bort dig med någon av de hövdingar vars vänskap jag kan ha glädje av.”

Det dröjde inte länge innan sändebud från en ny friare dök upp. Det var Jaroslav, furste i Novgorod ("nya staden"), som hörde av sig. Olof Skötkonung blev mycket lättad och glad över detta giftermålsanbud. Förhållandet mellan Olof och Ingegerd var säkert frostigt efter affären med Olav, så för Ingegerd var det knappast tal om att våga neka. Hon ställde dock ett par villkor: en svensk hövding, jarl Ragnvald, skulle följa med henne österut och hon ville också ha landskapet Ladoga som personlig förläning.

För er som läst om de tidigare kvinnorna som jag inspirerats av, kan det vara värt att nämna att furst Jaroslavs fars farmor inte var någon mindre än Heliga Olga. Ni vet hon som brände städer för att hämnas sin makes död, och som senare blev helgonförklarad.

Ingegerd hade ännu inte fyllt 20 år när hon blev rysk furstinna. Men med sin viljestyrka och sin näsa för maktspel framstår hon i källorna som en viktig rådgivare till sin 25 år äldre man, och på flera ställen rentav som den dominerande av de två. Hon lyckades t.ex. en gång att stifta fred mellan Jaroslav och en av hans bröder, just när deras arméer skulle gå lös på varandra. Detta genom att utmana brodern på duell med svärd. Han ville så klart inte strida mot en ”svag” kvinna, så han gav sig hellre...

I Novgorod får Ingegerd besök av en gammal kärlek, nämligen den norske kung Olav, som drivits på flykt från sitt hemland. Enligt isländska källor ”älskade de varandra i hemlighet”.

När Olav återvänder till Norge stannar hans oäkta son Magnus kvar hos Ingegerd. När kung Olav stupar vid slaget vid Stiklastad tar Ingegerd Magnus som fosterson. Så småningom blev Magnus Olavsson kung av Norge, han med, och har fått epitetet ”den gode”.

År 1035 hade Jaroslav lyckats besegra och manövrera ut alla medtävlare om makten i Ryssland och han och Ingegerd kunde för gott flytta till huvudstaden, Kiev. Därmed inleddes det ryska rikets första guldålder.

Enligt ortodoxa källor ägnade sig Ingegerd intensivt åt kyrkan och det religiösa livet. Hon instiftade ett nunnekloster och lät, mot slutet av sitt liv, själv viga sig till nunna enligt den strängaste ordningen och fick då namnet Anna. En rysk 1800-talskälla slår fast: "Anna (Ingegerd) var det första exemplet på att storfurstliga personer blev heliga genom att gå i kloster. Denna sedvana, som hämtats från grekiska härskare, började i Ryssland på 1000-talet och fortsatte oavbrutet nästan till 1600-talet". Ingegerd blev så småningom helgonförklarad.

Sju söner och tre döttrar är kända från parets äktenskap. Speciellt mycket om deras barndom har jag inte hittat, mer än att de under Ingegerds övervakning mottog god utbildning, men en del om vad som händer dem som vuxna. Sönerna tog så klart över landområden efter deras far.

Den äldsta dottern, född 1023, var Anastasia. Hon träffade sin blivande make när denne under exil befann sig i skydd i Kiev. Han hette Andreas och var prins av Ungern. De gifte sig i Kiev 1039, och Anastasia följde med honom till Ungern vid hans tronbestigning 1046.

1060 hamnade kung Andreas I av Ungern i konflikt med sin bror som avsatte honom. Han dog i striderna. Anastasia och barnen hade flytt, och i Tyskland sökte Anastasia stöd av kejsar Henrik IV och kunde 1063 invadera Ungern och uppsätta sin son Solomon på tronen. 1074 avsattes Solomon av sina kusiner och flydde till västra Ungern. Anastasia följde honom, men de kom i konflikt med varandra och hon bosatte sig sedan i ett kloster, där hon levde till sin död.

Ingegerd och Jaroslavs andra dotter var Anna, och hon tros vara född någon gång mellan 1024 och 1036. 1048 anlände franska ambassadörer till Kiev för att arrangera ett giftemål mellan den nyblivna änklingen kung Henrik I av Frankrike och Anna. Bröllopet, såväl som Annas kröning, ägde rum i katedralen i Reims år 1049. Anna undertecknade äktenskapskontraktet med sitt namn och härkomst. Kungen undertecknade med ett kryss. Vid kröningen bröt Anna en gammal tradition. Hon vägrade att svära på en latinsk bibel. I stället använde hon en slavisk, som hon fört med sig från Kiev. Denna bok har sedan dess använts vid varje fransk kröning, fram till Ludvig XIV. Boken finns numera förvarad i biblioteket i Reims.

Annas läs- och skrivkunnighet var en raritet vid hovet, och hennes utbildning och intelligens uppmärksammades av påven, som skrev brev till henne.

Anna var delaktig i styret av Frankrike, och många dokument undertecknades av henne. De dokument som undertecknades av kungen (med ett X) hade oftast även texten ”i närvaro av drottning Anna” eller ”med godkännande av min maka Anna”. Denna sed har varken tidigare eller senare förekommit i fransk historia.

1053 födde Anna parets första son, prins Filip. De fick ytterligare två barn.

1060 dog kung Henrik, och lämnade tronen till Filip, som bara var sju år. Anna blev då den första franska drottning att regera.

Året efter Henriks död inledde Anna en affär med greve Ralf III av Valois. Hans skilde sig från sin fru, och gifte sig i stället med Anna. Ralfs tidigare fru vände sig till Vatikanen, som upplöste det nya äktenskapet. De verkar dock ha fortsatt att leva i synd, då Anna inte återvände till hovet förrän vid Ralfs död 1074. Anna dog 1075. Alla Frankrikes kommande regenter härstammar från henne.

Den tredje dottern till Ingegerd och Jaroslav var Elisabet, senare kallad Ellisiv, och hon är född runt 1025. Hon gifte sig med prins Harald Sigurdsson av Norge, när denne var på besök i Kiev. Harald var halvbror till Ingegerds gamla friare, kung Olav (den tjocke, ni vet).

Ellisiv följde med Harald till Norge, där han blev kung och samregent med sin halvbrors son, Magnus (den gode). Harald och Ellisiv fick två döttrar; Maria och Ingegerd. Ingegerd blev så småningom drottning först över Danmark, och senare över Sverige.

När kung Magnus dog 1047, blev Harald ensam kung över Norge. 1048 tog han sig en ny fru.

Vad som hände med Ellisiv vet man inte riktigt. Vissa källor pekar på att hon följde med Harald till Orkneyöarna och dog där.

Harald dog i strider i England, men är ihågkommen som Harald Hårdråde.

Sen har vi Ingegerd och Jaroslavs eventuella fjärde dotter – Agata.

Agata var gift med Edvard Landsflyktingen, son till kung Edmund Järnsida av England. Han kallades landsflyktingen då han redan som barn skickas i exil, och han tillbringade hela sitt liv på flykt.

Hemma i England hade Edvards far dött, och landet styrdes nu av Edvard Bekännaren. Denna hade själv inga barn, så när han fick höra att Edvard Landsflyktingen var vid liv, lät han sända efter denne för att utnämna honom till sin tronarvinge.

Vad som styrker att Agata var Ingegerds och Jaroslavs dotter är flera saker. Det första är namnet. Agata var ett av de vanligare namnen i Kievdynastin. Det andra är Agatas och Edvards döttrars namn - Margaret och Cristina – två vanliga svenska namn. Det tredje som pekar på att Agata var en av Ingegerds döttrar är att Edvard Landsflyktingen var en lojal supporter av Andreas I av Ungern, d.v.s. maken till Anastasia. Enligt skrifter ska Edvard följt med Andreas till Kiev, och där även tagit sig en hustru vars far var kung.

Hur som helst så reste Edvard Landsflyktingen och Agata till England. Två dagar efter de stigit iland dog Edvard. Man vet inte hur han dog, men han misstänks ha blivit mördad. Detta satte så klart igång stridigheter om tronen.

Edvard och Agata fick tre barn; Utöver Cristina och Margaret fick de även sonen Edgar. Alla kom att påverka historien på sitt sätt, men den som gjort mest avtryck är Margaret. Hon blev drottning av Skottland. Hon fick åtta barn, varav den ena var Edit som sedemera blev drottning av England när hon gifte sig med Henrik I av England. Ett av deras barn var Matilda, även kallad kejsarinnan Maud, en av de coolaste kvinnorna i historien. Men mer om henne en annan gång.

Så sammanfattningsvis kan man säga att Ingegerd Olofsdotter satte sitt avtryck i historien. Dels genom sina egna dåd, men även genom sina döttrar, som på sin mors sida hade Sigurd Storråda att brås på, och som på sin fars sida hade Heliga Olga som anmoder.